Večka torn och legenden om kungen med hundhuvud

Večka torn, beläget vid kanten av Večko polje, tillhör en rad venetianska befästningar som uppfördes under 1500-talet vid Podvelebit-kanalen för att försvara mot turkarna. Man antar att det tillhörde den medeltida byn Veče (Veche), som nämns för första gången 1508. Byn låg inom området för dagens Seline, och man antar att även den romanska kyrkan S:t Petrus tillhörde denna by. Tyvärr finns det idag, förutom omnämnanden i historiska källor, inga spår kvar av deras existens.

Tornets läge vid kanten av Večko polje hade strategisk betydelse, eftersom det möjliggjorde kontroll av sjöfarten i Podvelebit-kanalen. En viktig färdled gick härifrån över kanalen till Vinjerac och vidare mot Zadars inland. En annan väg gick över Velebit till Lika genom dalen Velika Paklenica, vars strategiska betydelse visas av fästningen Paklarić ovanför ingången till kanjonen. Hamnen i Veče nämns under andra hälften av 1600-talet som den huvudsakliga hamnen för export av virke som avverkats i Paklenica. Vid sidan av den nämns även ruinen och det övergivna Večka torn. Man antar att byn Veče vid den tiden redan hade försvunnit under de turkiska infallens slag. Att döma av de synliga resterna omgavs tornet av en rektangulär gård, som idag delvis ligger under havet. Tornet självt var uppfört av huggen natursten. På murens insida syns hål där trästockar en gång vilat, vilket tyder på att det hade 3 våningar. På den högsta våningen syns ännu smala skottgluggsfönster med starkt sneda sidoskåror. Om Večka torn berättas många legender, och den vanligaste är legenden om kungen med hundhuvud.

Legenden om kungen med hundhuvud

Det var en gång en kung som hade ett hundhuvud men en människokropp. Varje gång rakade en annan ung man honom, som kungen sedan lät döda för att hans hemlighet inte skulle avslöjas. En mor kom på ett sätt att rädda sin ende son från döden när det blev hans tur att gå och raka kungen. Hon knådade bröd med sitt eget botemedel och lät sin son bjuda kungen på det. Kungen åt brödet, och den unge mannen berättade sedan för honom vad som gjorde det så sött. Eftersom de nu hade blivit mjölkbröder genom den unge mannens mor, beslöt kungen att låta den unge mannen leva, men befallde honom att aldrig avslöja hemligheten om hans hundhuvud för någon. Den unge mannen bevarade hemligheten länge, men en dag måste han ändå tala. Han bestämde sig därför för att anförtro hemligheten åt den svarta jorden. Han grävde ett hål, böjde sig ner och viskade: "Svarta jord, vår kung har ett hundhuvud". Slumpen ville att det på denna plats växte upp en fläderbuske (bazga), som en herde gjorde en liten pipa av. När han spelade på pipan hördes, istället för en melodi, orden: "Vår kung har ett hundhuvud!". Hemligheten blev känd i hela riket, så att kungen inte hade något annat val än att leva orakad och i ensamhet till sin död, medan rikets unga män befriades från rädslan att dö i hans torn.