Fästningen St Nikolaus i Šibenik

Fästningen St Nikolaus ligger precis vid inloppet till S:t Antonius-kanalen. Den byggdes under 1500-talet för att försvara staden mot turkiska anfall från havet. Idag står den fortfarande och visar tydligt stadens tillstånd och dess utveckling under den perioden. Den ritades av den venetianske militärbyggmästaren Michiele Sammichelle. Fästningens nedre delar är uppförda av vit sten, de övre av tegel. Fästningen St Nikolaus är en av de starkaste maritima befästningarna på den kroatiska Adriatiska kusten. Dessutom är den en av de mer imponerande byggnaderna av detta slag i Europa, och vi skulle våga säga även i världen.

Šibeniks fästning St Nikolaus blev nyligen kandidat för upptagning på den skyddade kulturarvslistan under UNESCO:s beskydd. Det är ett faktum som invånarna i Šibenik är stolta över, och som bäst visar betydelsen av denna byggnad i världen. Senare togs den också faktiskt upp på denna prestigefyllda lista, vilket vi kommer att nämna separat längre fram i texten.

Kort beskrivning av fästningen och dess funktion genom historien

Fästningen St Nikolaus är en maritim försvarsanläggning belägen på den lilla ön Ljuljevac. Den ligger precis vid inloppet till S:t Antonius-kanalen nära Šibenik.

Sedan den 9 juli 2017 är fästningen St Nikolaus, tillsammans med Zadars försvarssystem, uppsatt på UNESCO:s världsarvslista. Den fördes in tillsammans med andra fästningar under namnet „Venetianska fästningar från 1400- till 1600-talet. Redan av denna notering kan man sluta sig till vilken roll fästningen spelade.

Även fästningens nuvarande utseende liknar det forna. Trots det har vissa förändringar skett på den med tiden.

Fästningen genomgick alltså förändringar redan under den venetianska maktens tid. På fästningens terrass förekommer lokala höjdförändringar, och några andra förändringar ägde också rum.

Under 1800-talet byttes kanonrören ut, vilket krävde ytterligare ändringar. Nya öppningar togs också upp, vilka bättre motsvarade tidens behov. Under 1900-talet byggdes å sin sida en signalstation på fästningens terrass för att reglera trafiken i S:t Antonius-kanalen. Av denna anledning revs vissa byggnader inuti fästningen, och alla de som har bevarats till idag förfaller sakta, eftersom fästningen har förlorat sin ursprungliga funktion. Förfallet har lyckligtvis stoppats, särskilt nu när fästningen står på UNESCO:s lista över skyddat kulturarv, och man arbetar med att renovera rummen, som senare kommer att öppnas för allmänheten.

Rekommendation: Solaris Aquapartk

Dalmatinsko Etno selo Šibenik

Fästningens yttre, som du redan idag kan njuta av

Fästningens portal är gömd på den östra kurtinmuren, bakom rondellens öra. Ingången ramas in av en renässansportal, som även lokala mästare arbetade på: Dujam från Split och Frano Dismanić från Šibenik.

Portalen har en rektangulär form, och själva ingången ligger i mitten och avslutas halvcirkelformat. Hela portalen är utförd med detaljer från rustikaperioden, ett visuellt tecken på dess representativa och defensiva roll. Så betonas även ingången av en rustika som följer bågen, medan bågens topp ytterligare framhävs av en skulptur.

Rustikan sträcker sig också till trekvartskolonner i en variant av den doriska ordningen som flankerar ingången, medan det vid de yttre kanterna, på samma nivå som trekvartskolonnerna, finns pilastrar.

Både kolonnerna och pilastrarna är framhävda i förhållande till själva ingången och bär upp bjälkarna. Längs frisens längd växlar triglyfer och dekorerade metoper, och portalen avslutas med en framträdande list på vilken ett lejon en gång stod som symbol för Republiken Venedig.

Tyvärr skadades lejonet med tiden, och fick senare huggas om på order av kejsar Frans I, men även detta förstördes av Konungariket Jugoslaviens soldater 1926, då de slog sönder det och kastade det i havet.

Betraktad från havet uppvisar fästningen St Nikolaus inga särskilt framträdande detaljer. Redan under byggandet var den tänkt som en försvarsanläggning, där det inte fanns plats för visuella detaljer. Fästningen hade ett syfte, och vi kan konstatera att den visade sig vara mycket effektiv.

Nästan i havsnivå syns stora öppningar för kanoner, medan kasematter från den högsta nivån övervakar området. Giangirolamo ansåg denna uppställning idealisk, eftersom kanonerna på den lägre nivån direkt kunde träffa skroven på närmande fartyg. Samtidigt förstörde kanonerna i kasematterna på den övre nivån deras master. Rondellen står nästan i havet självt; naturliga klippor syns vid kurtinmurarna, medan längst i söder, framför halvbastionen, sträcker sig resten av den lilla ön som förbinder fästningen med fastlandet.

Stilistiska drag hos fästningen St Nikolaus

Med hänsyn till byggtiden är denna fästning, om vi jämför den med andra byggnader av samma eller liknande syfte från grannlandet Italien, eller med andra fästningar i Kroatien, något mer komplex. Just därför är fästningen i Šibenik också mer intressant, både för besökare och för historiker och arkeologer.

Fästningen St Nikolaus skiljer sig från de redan nämnda fästningarna genom kombinationen av en rondell och förlängda halvbastioner. Att använda rondellens halvcirkelformade form som den mest framträdande punkten undveks på den tiden inom försvarsbyggande, eftersom det lämnade utrymmet framför den oförsvarat. Historiker har dock en förklaring till detta, och det finns två skäl: avsaknaden av berg och land framför rondellen väckte inte farhågan att fiender skulle kunna nå foten av dess murar och anfalla, medan den andra orsaken anses vara möjligheten till en idealisk placering av kanonerna på båda nivåerna.

Denna fästning är speciell eftersom det är här, för första gången i hela den venetianska militärarkitekturen, som tenaljen dyker upp. Den formas av exakt två halvbastioner förbundna med en kurtinmur, en lösning som också kallas pincett.

När man analyserar fästningen ser man en ny kombination av redan existerande element, varför den i källorna också nämns som en slags brygga inom försvarsarkitekturens morfologi mellan (i form och typologi) det förflutna och framtiden.

Šibenik, som då var en viktig stad vid Adriatiska havet, och även med tanke på sin nya roll i försvaret mot turkarna, var tvunget att skaffa en fästning som St Nikolaus, en som var solid och i takt med dåtidens trender och byggmetoder. Till detta kom troligen också avståndet från Republiken Venedigs centrum, tack vare vilket Giangirolamo Sanmichele hade „friare händer“ vid planeringen av fästningen, och resultatet är en rad innovationer och ett av de mer ovanliga exemplen på venetiansk försvarsarkitektur.